VANCOUVER-ÖRNSKÖLDSVIK. De hade inte lämnat tonåren när de kom till Vancouver Canucks.
17 år senare är Henrik och Daniel Sedin klubbens överlägset största spelare genom alla tider.
Är det dags för det sista kapitlet i sannsagan om super-­tvillingarna som har svarat för mer än 2 000 NHL-poäng?

ÖRNSKÖLDSVIK 23 år har gått sedan de nämndes i rikspressen första gången. Det var den 16 oktober 1994 och Tidningarnas telegrambyrå skickade en nyhetsartikel under rubriken ”ÅNGERMANLAND MÄSTARE I TV-PUCKEN” till tidningsredaktioner runt om i landet.

”Efter en rysare i semifinalen mot Stockholm blev det en enkel finalseger med 6–2 (4–2) mot Skåne. Finalen var dock jämn i nästan halva matchen. Men när Henrik Sedin och ­Tobias Näslund gjorde 3–2 och 4–2 i slutet av första perioden kopplade ångerman­länningarna segergreppet. I ledning spelade laget på säkerhet och släppte inte tillbaka ­skåningarna in i matchen. I stället ökade ­
Daniel Sedin till 5–2 och Henrik Eriksson ­fastställde slutresultatet 6–2.”

– Finalen spelades i Växjö och det var jättespännande, minns tvillingarnas mor, Tora ­Sedin, 66.

Hon och pappa Tommy, 68, tar emot i hemmet i Ström utanför Örnsköldsvik. De bjuder på kaffe och morotskaka i den inglasade verandan som vetter mot Örnsköldsviksfjärden.
Höstsolens strålar får vattnet att gnistra och minnesbilderna har samma effekt på deras ögon.
– Jo, jag kommer ihåg att de vann. Vi kände Mathias Tjärnqvist, som spelade för Skåne, ganska väl. Han, eller rättare sagt hans föräldrar, är här uppifrån. Fråga vad jag minns av TV-pucken 1965 också, ber Tommy och spricker upp i ett leende.

Vad minns du av TV-pucken 1965?

– Då var jag med och vann. Jag var center och vi slog Stockholm med 3–0 i finalen. Vi hade en återsamling för två år sedan. Alla levde och det var bara två som inte kunde komma. Det är otroligt, för det brukar ju alltid hända något på 50 år. Vi var på Mammamia och käkade och ­sedan såg vi en match med Modo. Det var ­roligt, faktiskt.
Tommy Sedin spelade för Modo men följde i början av 1970-talet med tränaren ”Kabben” Berglund till grannföreningen Järveds IF.
– 1973, samma år som Modo var på väg att åka ur, kvalade vi till elitserien med lilla Järved. Vi förlorade med 2–3 hemma mot Skellefteå, med Hardy Nilsson och Christer Johansson. Om vi vunnit den matchen hade vi gått upp.

Järveds IF höll då som nu till på uterinken på Getinghov och det var där Tommys och T­oras fyra söner inledde sina karriärer. Det borde inte vara möjligt, men den lilla föreningen­ har fostrat fyra NHL-proffs. Bevisen – tröjor och idolbilder på Markus Näslund, Hasse Jonsson och tvillingarna Sedin – hänger b­akom glas och ram i det lilla klubbhuset.
När Näslund efter tolv säsonger lämnade Vancouver var det som klubbens bästa poängplockare genom alla tider. Han svarade för 756 poäng på 884 matcher men har passerats av två spelare med samma moderförening. Henrik och Daniel tog över efter ”Nazzy”, som han kallades av fansen, och såg till att spelare som fostrats i Järved vann Canucks interna poängliga mellan 1999 och 2016.
– De dominerade redan när de spelade ­minihockey, höll jag på att säga. Jo, det gjorde de faktiskt. De var väldigt överlägsna. Jag minns när de vann pojk-SM med Modo. Allt ramlade in bakåt i finalen, men de vann ändå med 9–8. Pojkarna gjorde sju av målen, trots att de spelade vartannat byte i kedjan, vart­annat i försvaret, säger Tommy.

Han berättar att de redan i tidig ålder sökte sig till sarghörnen, vilket alltid har känne­tecknat Sedinarna.
– De upptäckte möjligheter och nya passningsvägar genom att byta platser, göra överlämningar och röra till det för motståndarna. De fick mycket kritik för det och Niklas Wikegård var till och med jävlig. På ett VM sa han ungefär att han hoppades att de skulle bli s­kadade så att han slapp se dem på isen. N­ormalt kan man inte säga så i tv, men Niklas Wikegård kan.

Det unika med tvillingarna Sedin är att de var lika överlägsna inom fotbollen. De ­spelade för Arnäs IF, kallades till elitlägret i Halmstad och antogs till fotbollsgymnasierna i Norr­köping och Sundsvall.
– Thomas Lyth var och tittade på dem jättemycket och Henrik skulle spela en pojklandskamp mot Norge. Samtidigt blev de uttagna till pojklandslaget i hockey. Då gjorde de sitt val, bestämde sig för att gå på hockeygymnasiet här i Ö-vik. De fortsatte ändå med fotbollen tills de var 17 år. Det tror jag var bra. De sprang och rörde sig, tränade aldrig styrketräning.

I dag förstör sig många genom att börja med styrketräning för tidigt, säger Tommy ­Sedin.
Han tittar ut över vattnet och berättar att skarvarna är ett problem, att de glupska ­fåglarna har påverkat fiskbeståndet så att i­nvasionen av idfiskare tillhör det förflutna. Läget andas NHL-miljoner, men inget kunde vara mer fel. På den här tomten hade Toras morbror en sommarstuga, och huset är för­hållandevis l­itet. En metallplatta på entré­tröskeln berättar att Trivselhus står bakom l­everansen.
– Min morbror är 97 år och pigg och fräsch men har inga barn, så vi fick chansen att ta över det. Nu har vi bott här i sex år, berättar Tora.

Har inte Henrik och Daniel skämt bort sina föräldrar?

– Inte mer än de andra barnen. Vi har fått åka dit och det har de bjudit på. Det gör de med syskonen också, säger hon.
– Vi tycker det är bättre att de hjälper de a­ndra barnen, om det skulle behövas. Vi är uppfödda på det sättet att man ska klara sig själv och det har vi gjort, fortsätter Tommy.

När tvillingarna växte upp bodde familjen Sedin i Toras barndomshem i Gullänget i Örnsköldsviks norra utkant. Hon utgjorde den femte generationen som var bosatt där, men Tora längtar inte tillbaka till det 380 k­vadratmeter stora boningshuset som upp­fördes 1836.
– Jag har ingen saknad, inte alls. Det var mest jobb men det var bra när barnen var hemma. De spelade fotboll på gräsmattan och hade ­roligt. Jag tror att de minns den tiden, säger hon.

Hur var det när de föddes? Ni hade redan två pojkar och, oj, det blir visst två till…

– Ja, du. Ha, ha, ha. Det har gått jättebra, ­svarar Tora.
– Ja, det var fyra enkla pojkar att ha hemma. De var seriösa i skolan och där tror jag att många tabbar sig. Det blir bara hockey och misslyckas du står du där. Det finns alldeles för många exempel på det, säger Tommy.

Han jobbade som rektor på Parkskolan i Ö-vik och såg till att tvillingarna, som gick på Noraskolan, kunde studera på naturvetenskapsprogrammet i fyra i stället för tre år.
– Det förslaget har jag gett till många ­spelare. Det är fullt möjligt att gå gymnasiet i fyra år, men nej. Många tar det inte på allvar, slarvar bort gymnasiet, har nästan inga betyg och kommer inte in på Komvux, säger han.

Var de duktiga i skolan, Henrik och ­Daniel?

– Stefan hade lättast för sig, men alla fyra har varit riktigt duktiga. Henrik och Daniel hade över fyra i snittbetyg. Då spelade de i Modo och juniorlandslaget, så det försvann mycket tid. Det var därför de läste ett fjärde år.

Hur såg ni skillnad på dem i början?

– Det var inte så svårt. De är lite olika, och det var samma sak då som nu: Daniel har ett ganska rakt ansikte, Henrik är lite rundare. S­edan, när de blev äldre, var de ganska olika till sättet. Om det inte var kompisar hos oss for Daniel iväg när han kom hem från skolan. ­Henrik var mycket hemma, säger Tora, som jobbade som undersköterska bortsett från de elva år hon var hemma med barnen.

Trots en tidsskillnad på nio timmar och att det fågelvägen skiljer 7 071 kilometer mellan Örnsköldsvik och Vancouver har tvillingarna i princip daglig kontakt med sina föräldrar och äldre bröder.
– Ringer telefonen klockan 07.00 vet man att de har vunnit. Däremot brukar de aldrig ringa om de har förlorat. Jag är förvånad över att de är så bra på att hålla kontakten med Peter, ­Stefan och oss. Jag vet inte om det är så jättevanligt, säger Tommy Sedin.

VANCOUVER När Henrik och Daniel Sedin kom till Vancouver år 2000 fanns Markus N­äslund och Mattias Öhlund redan i klubben. Sedan dess har Canucks utvecklats till ett slags blågul hockeykoloni.
– Jag tror att vi tangerar rekordet med ­sju–åtta svenskar i år. Det är kul, säger Daniel ­Sedin.

I omklädningsrummet har de i dag sällskap av Loui Eriksson, Alexander Edler och det helsvenska målvaktsparet Jacob Markström och Anders Nilsson. I farmarlaget Utica Comets finns ytterligare två landsmän, Anton Rödin och Philip Holm.
Det blågula inslaget är så starkt att det alltid finns kaviar i loungedelen där spelarna fyller på depåerna efter träningar och matcher.
– Markström brukar fara till Ikea och köpa. Ja, det är han som fyller på lagret. Det är kul att ha lite svenska grejer, men de andra spelarna tycker att kaviar luktar fruktansvärt, säger ­Daniel och skrattar.

Det är inte bara där lagets kanadicker och jänkare rynkar på näsan åt Sedinarnas mat­vanor. Canucks har medarbetare som regelbundet åker till något av de två Ikea-varu­husen och köper de tre sillsorter som saluförs, dill-, senaps- och inlagd sill. Det, tillsammans  med kokt potatis och hårt bröd, är vad tvillingarna helst äter under flygresorna till borta­matcherna.
– Sill, som de också tycker luktar hemskt, är det bästa vi vet. Det beror på vilka som jobbar, men det finns ett par som brukar åka och ­köpa. Då finns det sill på planet när vi kommer och det är alltid trevligt, säger Henrik.

Han har varit lagkapten i Canucks sedan 2010 och svarade för sin tusende poäng förra säsongen. En bild på Henrik Sedin täcker en stor del av fasaden vid klubbens supporter­shop vid korsningen Pacific Boulevard-Pat Quinn Way, och det är tvillingarna som dominerar utbudet innanför glasdörrarna. Snart kommer sortimentet att bli ännu större, för
i vinter kommer även Daniel att nå den ­magiska tusenpoängsgränsen. Minnespuckar, jubileumströjor och andra prylar är redan ­beställda.
– Det känns jobbigt, säger han och garvar.
Om någon sagt det när ni kom hit som 19-åringar…
– Då var man nöjd med att vakna och fort­farande vara kvar i NHL. Samtidigt har vi alltid tränat bra, velat utvecklas och bli bättre, ­bevisa att vi kan spela. Ja, även när vi vann p­oängligan ville vi fortsätta utvecklas, säger Henrik.

Sedinarna var uppskrivna inför ankomsten till Vancouver och hade som nyblivna N­HL-proffs svårt att leva upp till de omänskliga förväntningarna. Tanken på att ge upp och återvända till Modo slog dem mer än en gång.
– När vi var mitt uppe i det kanske det var närmare än när man tänker tillbaka, men vi ­ville visa vad vi kunde, att de som trodde på oss hade gjort rätt. Samtidigt visste vi att Ö-vik fanns och att vi kunde komma hem till Modo och spela, säger Henrik.

Vad framkallade hemlängtan?

– Vi kom från lilla Ö-vik, där vi kände alla, och växte upp i Modo, där vi kände alla. Sedan reser vi runt halva jordklotet och kommer hit. Ny stad. Nytt språk. Nya lagkamrater. Nya coacher. Ny hockey. När det går dåligt är det lätt att längta hem, men jag tror aldrig att det var riktigt nära. Vi bestämde oss för att satsa allt vi hade, ville visa oss själva och de som trodde på oss att vi kunde lyckas, säger Daniel.

Vad betydde det att ni hade varandra när det gick tungt?

– Helt klart mycket. Vi gick ju igenom precis samma sak och kunde prata. Samtidigt blev vi stöttade stenhårt av alla lagkamrater. Ja, vi ­kände verkligen stöd från alla i vår närhet. Det betydde mycket.

17 år senare sitter ni här som de två ­största spelarna i klubbens historia…

– Vi har aldrig tänkt så utan tagit det år för år. Att inte se sig själv som en duktig spelare och hela tiden vilja utvecklas tror jag är en av grunderna till att man kan hålla på så här länge. Vi kämpar och tränar hårt varje år för att ­bibehålla det vi har och vara de här spelarna som tränaren litar på, säger Daniel Sedin.

ÖRNSKÖLDSVIK Tora Sedin sätter sig till r­ätta i loungemöbeln och tänker tillbaka på år 2000. Henrik och Daniel landade i Vancouver den 5 juli tillsammans med flickvännerna som skulle bli deras fruar, Johanna Westerin och ­Marinette Gyllenflykt. Ett par månader senare var de tillbaka i Sverige för att genomföra ett träningsläger med Vancouver, som besegrade Modo (5–2) och Djurgården (2–1) i Globen.
– Daniel spelade fram till det första målet och gjorde ett mål själv mot Modo, och mot Djurgården gjorde båda pojkarna mål. Daniel avgjorde när han kom fri med (Mikael) Tellqvist och satte pucken under ribban. Det var lyckat på det sättet, men sedan kom minuten de ­skulle åka. Då hade hon det jobbigt, säger Tommy och nickar mot sin fru.
– Usch. Hemskt. Det var hemskt, men nu är det bara kul, säger Tora.

Att Mattias Öhlund och Markus Näslund r­edan fanns i klubben var en trygghet för föräldrarna, men det innebar inte att starten var problemfri.
– Vi for över när de fortfarande bodde på ­hotell och sökte lägenhet. Sedan dess har vi åkt över två–tre gånger varje år. När de for var det jättenyttigt att de var två. Annars hade de nog varit hemma, för det var jobbigt i början. Förväntningarna var höga och det kanske inte gick som de tänkte. Som de har berättat var det ganska nära att de kom hem, berättar Tora.

– Om Vancouver fått sin vilja igenom hade de åkt redan året innan, men det satte vi och pojkarna stopp för. De skulle gå gymnasiet färdigt. Brian Burke flög hit enkom för att övertala oss, men han vände och for hem när han förstod att vi bestämt oss. Han har betytt mycket för dem. Det var han som värvade dem och trodde på dem från första minuten. Han var här flera gånger och tittade på matcher, så vi hann träffa honom ett antal gånger. När trading deadline närmade sig klargjorde han för dem: ”En sak ska ni ha klart för er, att er ger jag inte bort. Ni ska vara kvar här!” Sedan, när han fick sparken som general manager, hade de varit där några år och klättrat på stegen, säger Tommy.

I dag är tvillingarna Sedin så stora i Van­couver Canucks att deras föräldrar får skriva autografer när de besöker staden.
– Om man har handlat, ska betala och de upptäcker vem man är… En gång kom nästan alla expediter i butiken och ville ha en autograf. Ha, ha, ha. Det är otroligt. Sådant händer aldrig hemma, kan jag säga. Jo förresten, en gång låg jag på sjukhuset en natt. När jag s­kulle skrivas ut drog läkaren bort skynket och frågade efter autografen. Det går bra det, svarade jag, berättar Tora och skrattar igen.
– Nog har jag också skrivit någon autograf, men jag brukar hålla en väldigt låg profil när jag är där. Det är för många som försöker ­synas. När vi är på hockey kan vi bli uppmärksammade och visas på jumbotronen, men då vill man ju se på hockey. Folk som känner igen en ska ta selfies men nej, då blir jag störd, s­äger Tommy.

Tvillingarnas hockeyäventyr har gett dem många minnen för livet. De har firat jul med en radda svenska NHL-proffs, sett sina söner ­vinna OS, VM och gå till final i Stanley Cup-slutspelet.
– Stanley Cup-finalen är det jag minns bäst, även om det inte är något roligt minne. M­atchen i sig var jättebra, fast jag minns egentligen bara det som hände efteråt. Det var förskräckligt, säger Tora.

Hon och de övriga familjemedlemmarna var 2011 på plats i Rogers Arena när Boston b­esegrade Canucks med 4–0 i den sjunde och avgörande finalen. Efteråt utbröt oroligheter i Vancouver, så familjen Sedin och andra a­nhöriga slussades till en sal i arenan. Där blev de sittande i flera timmar och kunde på ­tv-skärmarna följa vad som försiggick utanför.
– Det var fruktansvärt. Tydligen hade folk lejts utifrån, bland annat en läkarson från T­oronto som dömdes till fängelse. Maskerade män tände eld på bilar, fick med sig ett antal Vancouver-fans och förstörde innerstaden. Hua. Det var hemskt att vara på plats. Jag ­förstår inte hur folk funkar. Det är ändå bara en hockeymatch. Efteråt var Daniel och H­enrik på polisstationen för att tacka, säger Tommy.

Ni måste ha fler positiva minnesbilder.

– Ja, jag var väldigt stolt när de vann VM i Stockholm (2013). Trots tidsskillnaden var de på isen någon dag efter att de kom dit, och att spela som de gjorde… Det var otroligt starkt. Pär Mårts gav dem löfte om att få spela sin i­shockey och det gav resultat. Många förbundskaptener gör det svårt för spelarna. Det är system hit, system dit. Vancouver-OS (2010) blev en flopp men Bengt-Åke (Gustafsson) var en mycket svag ledare. Daniel och Henrik h­ade gjort sin absolut bästa säsong och fick nästan ingen istid. I stället satsade han på andra s­pelare. Jag förstår inte hur han tänkte. Det var ­jättekonstigt. Landslaget har sett mycket b­ättre ut på senare tid.

Få, om något, slår dock dansbandsveckan i Malung 2007. Åtminstone om du frågar T­ommy Sedin. I ett möte mellan Jofa All Stars och dansbandslandslaget Tre Toner fick han bilda femma med sina fyra söner.
– Sture Mattsson, som höll i det där, frågade om jag kunde övertala Daniel och Henrik att spela en välgörenhetsmatch för att samla in pengar till Barncancerfonden. Då sa jag att jag hade ett bättre förslag, att vi fixar en hel Sedin-femma. Peter och Stefan har ju spelat som backar, så jag ordnade det. Dansbandslaget ­hade förstärkt laget med (Håkan) Loob, (T­homas) Rundqvist, Roger Melin och Claes-Göran Wallin. I vårt lag spelade Per Elofsson, Torgny Mogren och Calle Johansson. Det var kul.

Glänste du?

– Ha, ha, ha. Det kan jag inte säga, men jag fick i alla fall vara med. Jag var äldst på plan, skulle jag tro. Jag har fått vara med om en hel del tack vare grabbarna, säger Tommy ­Sedin. 

ÖRNSKÖLDSVIK Den som närmar sig Örnsköldsvik österifrån via länsväg 1 060 plöjer samtidigt igenom historien om talangfabriken Modo. Få sagoböcker rymmer lika många h­jältar som den här sträckan. Där, i ett modernt hus med vitt tak, bor Niklas Sundström.

Lite längre fram, nere vid havsbandet, har Per Svartvadet sitt hem och bara några hus ­där­ifrån bor Pierre Hedin, som är granne med Hasse Jonsson. Ännu närmare Ö-vik, bakom en hög häck i utkanten av Järved, ligger ­Markus Näslunds herrgård på drygt 400 k­vadratmeter och bland hans grannar märks en viss Samuel Påhlsson.
Den enda till salu-skylten utmed vägen ­avser Conny Strömbergs hus, som om hockeyspelare utan NHL-meriter inte hör hemma här.

På andra sidan Örnsköldsviksfjärden, i Vågsnäs, har Peter Forsberg sitt majestätiska sommarhus. I en villa inte långt därifrån, i utkanten av Domsjö, bor Andreas Salomonsson och utmed strandremsan har Mattias ­Timander, Oscar Hedman och tvillingarna S­edin fasta och temporära adresser.
Det snickras för fullt där borta och varje hammarslag berättar att Daniel Sedin är på väg att flytta hem.
– Vi bor grannar på landet och jag har koll på bygget, hur det framskrider. Både Daniel och Henrik är ganska hemmakära och deras fruar kommer från stan. Det är inte osannolikt att de flyttar hem, men det kan ta några år efter att de har avslutat sina karriärer. Det ska ju fungera med barn och övriga familjen, skola och annat, säger Peter Sedin.

Om tvillingarna är varandras spegelbild är mannen som sitter på ett kafé i ­centrala Ö-vik och äter ceasarsallad med räkor en n­ågot ­äldre kopia. 41-åringen berättar att han har ­blivit ­tagen för att vara den ena tvillingen när han promenerat med Daniel eller Henrik på g­atorna i Vancouver.
– När jag varit tillsammans med en av dem har det hänt att folk har sträckt fram autografblocket, men då säger jag att det är fel person, att de får prova med honom som står där b­orta i stället. Rätt ska vara rätt, säger Peter.
Han är en av tvillingarnas två bröder, men det är inte så han tilltalas. I Örnsköldsvik är han Peter Sedin, inte ”tvillingarna Sedins store­brorsa”. Här, där ishockeyspelare är ett yrke bland alla andra, får alla ha sin egen identitet.
– Ja, här i stan är det ingen som kallar mig ­Daniels och Henriks storebror, säger Peter.

Hur har dina bröder förändrats under åren i NHL?

– Ingenting, egentligen. De är som vilka ­familjefäder som helst, tar hand om sina familjer och uppskattar det omkring. Det är inga större märkvärdigheter. Visst har de ekonomiska möjligheter och kan köpa dyrare grejer, men det är inget som sticker ut. Det tror jag gäller många spelare, åtminstone de som k­ommer från Ö-vik. Det är ingen extra flärd.

Visst, att se ett NHL-proffs i Ö-vik är u­ngefär som att springa på en svamp
i skogen. Är det därför många spelare v­äljer att bosätta sig här efter karriären?

– Ja, det är inga konstigheter. De rör sig på stan och beter sig som vilka andra människor som helst. Då tror jag att man uppfattas och tas emot på det sättet.

Peter var också en talang utöver det vanliga. Han gick på hockeygymnasiet, var lagkamrat med Niklas Sundström och Per Svartvadet och drömde om att bli en ny Mats Näslund.
– Han var liten, duktig, skridskostark och h­ade bra spelsinne – egenskaper jag uppskattade.

Det blev inte så. I de sena tonåren gav Peter upp hockeyn och bestämde sig för att följa store­bror Stefans fotspår, till universitetet i Luleå. I dag är han civilingenjör i maskinteknik och jobbar som produktions- och inköpschef på BAE Systems Hägglunds. Stefan, den först­födde, bor i Östersund och ingår, i sin roll som elnätschef, i ledningsgruppen för Jämtkraft.

Berättar det något om drivkraften i familjen Sedin, att ska man göra
något ska man göra det förbannat bra?

– Ja, det strävar vi alltid efter. Samtidigt ­måste man vara intresserad av de bitarna. ­Både Stefan och jag gillar att vara delaktiga och ­kunna påverka, att till viss del leda ett lag.

Men inom näringslivet spelas inga Stanley Cup-finaler…

– Nej, men det finns andra utmaningar.

Tror du att Henrik och Daniel fortsätter med hockeyn efter säsongen?

– Ja, men det ska definitivt vara i roller där de bidrar, inte som utfyllnadsspelare. Då kan de lika väl lägga av. De är tävlingsmänniskor och det har de alltid varit. Jag minns när jag och Stefan hade hockeyträningar i Kempehallen. Då sprang de runt läktaren på övre plan. Ja, u­nder varje träning körde de sina rundor, och det var tävling varje gång.

När Stefan Sedin i dag står vid en rink är det för att se dottern Moa, 12, ägna sig åt ­konst­åkning. Sonen Fabian, 10, har aldrig varit hockey­intresserad utan föredrar fotboll, längdåkning och skidskytte.
Peter har dock inte släppt hockeyn utan fungerar i dag som tränare för Modos U13-lag.
– Det är roligt att få vara en del av Modo och bidra till en stämning så att sonen och de ­andra barnen tycker det är kul att komma till ­träningen. Vi är ett bra ledarteam och jag ­gillar att jobba i team, säger han.

”Bra ledarteam” kan vara det här århundradets största understatement. Den NHL-­meriterade världsmästarbacken Mattias T­imander, norske Modo-ikonen Per-Åge S­kröder och Robert Bergström, huvudtränare i Umeå IK, ingår också i lagledningen.
– Alla bidrar med sin erfarenhet. Det är kul att se hur barnen utvecklas från år till år.

Dottern Wilma, 14, gav upp ishallen för s­tallet, men sonen Olle, 12, drömmer om NHL. Det innebär inte att han tvunget fantiserar om Vancouver. Ö-vik är som sagt en hockeystad och Peters fru, Ulrika, är kusin med Sanna Grundberg, som lovade en viss Victor Hedman evig kärlek i somras.
– Vi har varit i Tampa och hälsat på Victor och Sanna. Dessutom bor vi bara någon kilometer från varandra på somrarna. Victor har gett Olle en Tampa-keps och sådant, men V­ancouver ligger nog överst på listan. Där har han haft möjligheter att se matcher och fått v­ara med i omklädningsrummet.

För Peter Sedin, och inte minst barnen han tränar, är bortamötena med Järved speciella.
– Det var ju där vi fyra bröder började spela. Det var inte sällan 15–20 grader kallt, så man tränade en stund, gick in och värmde sig i omklädningsrummen och sprang sedan ut igen. Ibland var det snö på isen och då spelade vi med bandyboll. Många har det bättre förspänt i dag. Det är bara Järved som spelar på uterink och det är jätteläckert. Varje gång vi ska möta Järved ­pratar barnen om Winter Hockey Classic.

VANCOUVER Sedinarna fyllde 37 år i sep­tember och deras kontrakt med Vancouver l­öper ut efter den pågående säsongen, men mycket talar för att de fortsätter spela. F­rancesco Aquilini, klubbens ordförande och ägare, har personligen uttryckt att de tar pension den dag de själva anser att de är klara med hockeyn.
– Vi får se hur länge vi har kvar att spela. Det kanske tar slut efter den här säsongen eller så spelar vi i två år till, säger Daniel.
– Efter säsongen ska vi sätta oss och diskutera hur det blir. Det beror på laget, om det går åt rätt håll. Vill de satsa nytt och ungt kanske två 38-åringar inte är vad de vill ha. Det är upp till oss att visa att vi fortfarande kan spela, s­äger Henrik.

Jaromir Jagr, 45, spelar för Calgary…

– Ja, vi kanske spelar i tio år till, skämtar H­enrik och skrattar där han sitter i omklädningsrummet i Rogers Arena.
– Jag kan lova att jag inte spelar när jag är 45, men Jagr gör det bra varje år. Varför då sluta? Jag vet inte varifrån han får sin ”push”, men det är imponerande, säger Daniel.

Vad är det som driver er?

– Vi får ett stort driv av varandra, vill inte ­göra den andre besviken. Om jag inte är bra tränad eller har förberett mig åker Daniel ner i samma svacka. Vi måste vara på högsta nivå i varje match. Annars får båda skit och kritik. Sedan har vi alltid velat utvecklas, även när det gick tungt i början. Vi ville ta över efter förstakedjan med Markus (Näslund), (Todd) ­Bertuzzi och (Brendan) Morrison. Samtidigt som vi såg upp till dem ville vi på något sätt slå dem. Så har vi fungerat sedan vi var sex år ­gamla, säger Henrik.

Minns ni första gången ni kom hit, till Rogers Arena?

– Absolut. Både sommaren innan vi kom över på riktigt, då vi signade kontrakten, och när vi spelade våra första matcher. Sådant kommer man ihåg.

Berätta om NHL-debuten.

– Det var mot Philadelphia borta. Då tänkte man, wow, vilken liga. Det var bra spelare överallt. Sedan kom man sakta men säkert in i det. Det blev lättare och lättare att spela, men i början var det stort, säger Daniel.

Nu är ni inne på er 17:e säsong i Vancouver. Hur mycket är passion, hur mycket är ­arbete?

– Dagarna börjar bli räknade tills man är klar med det här, så vi försöker njuta och ha kul v­arje dag. Ett par år tillbaka var pressen väldigt stor. Vi skulle alltid producera och vara de som vann matcher. Då kände man av pressen. Det är annorlunda nu, säger Henrik.

Vancouver har två misslyckade säsonger bakom sig, men tvillingarna Sedin slutar a­ldrig tro på klubben i sina hjärtan.
– Vi hade ett fantastiskt bra lag i många år, gick till slutspel och Stanley Cup-final. Att ­sedan ha två så svaga säsonger är frustrerande och jobbigt för alla, spelare, ledare, fansen och folk runt omkring. Det vill vi inte vara med om igen. Vi är hungriga och ska vända trenden. ­Laget är på uppgång, och det känns som att det kan bli riktigt bra, säger Daniel.

Har ni kommit över förlusten i Stanley ­C­up-finalen 2011 än?

– Nej, och det kommer vi inte göra om vi inte vinner. Så är det faktiskt. Det kanske är den ­enda chansen man får, och att då vara så nära… Det var bittert och det är det fortfarande. Men nu är det en ny säsong och vårt lag blir bättre och bättre. Man vet aldrig… Vi hoppas fortfarande.

Lek med tanken att Vancouver gör en ny dålig säsong, klubbledningen kan trejda er till ett topplag och uppmanar er att lämna Canucks så att ni kan vinna Stanley Cup. Vad svarar ni?

– Nej, det är inte aktuellt, klargör Daniel.

Varför inte?

– Det kanske är svårt att förstå, men har man spelat så länge i samma lag… Att då åka någonstans i två–tre månader för att vinna Stanley Cup med en organisation som man inte har hjälpt den långa vägen? Nej, det skulle inte kännas rätt, säger Henrik.
– Många kanske tycker det är fel att man i­nte vill vinna Stanley Cup till varje pris, men för oss är det Vancouver eller ingenting, säger D­aniel.

Ni känner bevisligen för klubben. Kan det bli så att ni stannar kvar och jobbar inom Canucks?

– Det vore fantastiskt att jobba vidare i organisationen om det skulle finnas något som passar, men det får vi se. Vi vet inte vad vi vill och är öppna för allt, säger Henrik.
– Ja, nu är det hockey som gäller. Vi har alltid fokuserat på en sak i taget, säger Daniel.

Även utanför isarna har Sedinarna blivit r­espekterade i Vancouver. De har hyllats för sina medborgerliga insatser, fick 2012 ta emot Jack Diamond Award och så sent som i maj ­utsågs de till hedersdoktorer vid Kwantlen P­olytechnic University.
Det är belöningen för att de har skänkt 10 miljoner kronor till ett barnsjukhus och ­startat en stiftelse för barn och ungdomar i British ­Columbia. Bland annat har ­tvillingarna e­ngagerat sig i skolbarnen i Surrey, en av V­ancouvers förorter.
– Sedan vi kom hit år 2000 har det varit ­inpräntat i varje spelares huvud att vad som än händer på isen så hjälper vi till utanför. Det är kul att spela för en sådan organisation och när vi skrev nya kontrakt fick vi chansen att göra n­ågot. Som lag har vi varje år hälsat på barnen på barnsjukhuset. Det har alltid stått oss nära och det tar hårt när man träffar familjer med sjuka barn. Surrey är det största skoldistriktet som finns i Vancouver, och det är väldigt ­utsatt om man ser till fattigdom och sådana grejer. Vi hjälper till att driva ett ställe dit barnen kan komma efter skolan för att få hjälp med läxor, ägna sig åt andra aktiviteter och åka på utflykter, säger Henrik.
– Ja, i stället för att dras med i gängverk­samhet. Det känns viktigt att vi gör något för folket i Vancouver och British Columbia, fortsätter Daniel.

Han har själv tre barn, Ronja, 11, Erik, 9, och Anna, 6. Henrik har två söner, Valter, 11, och Harry, 7.
– Mina barn håller på med tennis, fotboll, gymnastik och hästar, så det är fullt upp, säger Daniel.
– Ja, vi spelar hockey, sedan åker vi hem och skjutsar våra barn. Det är det liv vi lever, säger Henrik.

Vad hade ni sysslat med om ni inte valt hockeyn?

– Det är en fråga jag har ställt mig många gånger. Antagligen hade vi följt våra bröder och gått någon universitetsutbildning, men vi kom aldrig så långt förrän hockeyn tog över. Sedan har det flutit på, säger Daniel.

Hypotetisk fråga, men hur långt tror ni att ni hade nått inom fotbollen?

– Division 3 kanske, säger Henrik och ler ­finurligt.

Du blev ju uttagen till pojklandslaget.

– Ja, men jag ringde och tackade nej så fort truppen togs ut. ”Danne” var lika bra, men jag hade förmånen att spela på en annan position.
– Fotboll är ju en tuffare sport med fler ­utövare. Det hade varit svårt att komma till ­någon högre nivå, säger Daniel.

Vad möter ni för reaktioner när ni rör er på stan?

– Det är ingen större grej när folk ser oss ute. Vi har aldrig gömt oss och far och handlar på matvaruaffären, säger Daniel.
– Downtown, om vi skulle shoppa på ­gågatan, skulle det bli lite värre, men vi bor u­tåt flygplatsen och åker med barnen på olika ­aktiviteter. Det är där vi försöker hålla oss, ­säger Henrik.

Vilket är ert första minne av ishockey?

– När vi klev ut på uterinken i Järved och harvade runt sargen i fem minuter. Sedan klev vi av och kom inte tillbaka förrän efter ett år. Det är i alla fall vad mamma har sagt, säger Henrik.
– Ja, det var en tuff start, säger Daniel och garvar.

STOCKHOLM Tobias Näslund, han som ­gjorde det viktiga 4–2-målet när Ångermanland vann TV-pucken 1994, drömde också om ett liv som hockeyproffs i Nordamerika.
– Det är klart att jag ville till NHL. Det var de drömmarna jag hade, men det är tufft, ett nålsöga man ska igenom, säger han 23 år senare.

Tobias kom inte så långt, men spelade i allsvenskan för Vallentuna och skulle få chansen att spela ishockey utomlands. 2005 gick flyttlasset till Australien av alla hockeynationer på den här planeten. 38-åringen, som ursprungligen kommer från Härnösand, spelade 21 matcher för Blue Haven Rhinos i AIHL. Klubben, som har sin bas i Erina och numera heter Central Coast Rhinos, vann bara fyra matcher och blev ohjälpligt sist i tabellen, men lagets svenske center samlade på sig minnen för l­ivet.
– Jag var ute efter ett roligt äventyr och skickade ett mejl till förbundet och frågade om det fanns någon liga och vad den i sådana fall höll för klass. Sedan fick jag en inbjudan och spelade där en säsong. Det var en skojig upplevelse, berättar han.
TV-pucken minns han också med glädje.
– Vi var favorittippade och hade tränat stenhårt hela sommaren. Ångermanland vann året innan så vi hade pressen på oss, kunde vinna dubbeln. Finalen var jämn, men sedan gjorde vi två snabba mål.

Stack Sedinarna ut redan då?

– Ja, de var jätteduktiga. De är ju födda 1980 och var dessutom ett år yngre än de flesta av spelarna.

Varför lyckades just de?

– De var gudabenådade talanger och minst lika bra i fotboll. De hade blivit proffs om de valt den sporten också. Dessutom är det två ö­dmjuka killar. De har talat genom det de gör, och då behöver man inte vara kaxig och dryg. Jag känner dem inte personligen, men ingenting verkar stiga dem åt huvudet. Det är jättekul att det har gått bra för dem, fast jag trodde inte att de skulle komma så långt. Absolut elitserien, men de hade sitt speciella spel och var mycket ute i hörnen, vilket de fortsatte med i NHL.

Förresten, hur tror du att Sedinarna hade hävdat sig i Australien?

– De hade gjort 350–400 poäng var. Minst.